one..

At this moment there are 6,470,818,671 people in the world.
Some are running scared. Some are coming home.
Some tell lies to make it through the day.
Others are just now facing the truth.
Some are evil men at war with good,
and some are good struggling with evil.
Six billion people in the world. Six billion souls.
And sometimes, all you need is one...

jag vill att du fångar mig när jag rammlar

Jag saknar dig, hur kan det komma sig? Du är ju brevid mig hela tiden, men ändå känns det som om jag inte vet vad jag ska göra. Jag vill vara arg på dig, jag vill skrika och gorma. Tills allt är över. Men jag kan inte, för jag vill inte skrika på dig, jag kan inte titta dig i ögonen.

Men ändå är jag arg, förbannad. Och faktiskt vet jag inte varför, varför jag är sur. Men jag kan inte skrika och gorma för du. Du är riktig, och mina känslor är riktiga för dig. Du, du betyder sjukt mycket för mig. Du vill mig inget annat än väl.

Jag vill inte förstöra det här, jag vill inte mista dig. För du har byggt upp något någon annan hade krossat, och det. Det trodde jag var psykiskt omöjligt. Jag har alltid sagt att ingen kan bygga upp mitt krossade hjärta om det inte var den personen som krossade det.

Men du gjorde det, jag har rätt svårt att tro det. Men du kom och lagade det. Det är helt, helt och hållet. Så nu har jag svårt och välja, ta risken eller låta det bara vara. För om du släpper taget nu, då faller jag. Och jag vill inte falla. Jag vill känna mig älskad på riktigt.

Jag vill känna mig älskad, och endast av dig. Jag tror inte du förstår, för jag vill lägga över hela min tyngd på dig, jag vill att du fångar mig när jag rammlar. Lovar du att stanna kvar tills slutet? Lovar du att du inte lämmnar mig?

Lovar du, att du inte kommer lämmna mig i mitt tomrum, ensam och övergiven? För det de skulle vara en hemsk hemsk sak. Det skulle jag inte klara av. För jag älskar dig, det gör jag över hela mitt hjärta. Och jag skulle inte välja bort dig för något i hela världen.

Men jag måste lära mig lita på dig, lita på kärleken. På dig, på mig på oss. Vill du ge mig tiden att lära mig. Klarar du av att jag måste ha min tid, mina saker. Jag hoppas du orkar, att du kommer stanna kvar..

Den är urfunktion.

Jag skulle ge dig mitt ord, om jag visste att det skulle hjälpa oss. Jag skulle säga dig att jag fortfarande älskade dig, om jag verkligen gjorde det. Men nu är det så att jag ser inget hos dig längre, du förstörde våran relation. Föralltid.

Jag hoppas du förstår, att jag inte klarar av dig. Jag är snart 15 och kanske tills jag var 9 var du min förebild. Men pappa förstå, du är bara en i mängden nu. Du är den jag kanske träffar en gång i månaden.

10 minuter, i månaden träffar jag dig. På den tiden hinner du kväva mig, varje gång jag vet att jag måste träffa dig. Bygger jag upp förtroendet en liten bit hoppas att den här gången ska vara annorlunda.

Så kommer du och river det, du bryr dig inte längre. Du har kvävt alla i din omgiving, och ingen vill vara i din närhet. Känns det bra? Att du har ett barn av fem på heltid? De andra tre har du varannan vecka så du ska klarar dig. Så du har pengar som du sen kan dricka upp för.

Hur känns det att du förstör mig, med varje ord du säger? Hur kommer det sig att du inte kan fråga hur jag mår? Säga att du älskar mig, eller pappa du kanske har förträngt mig. Du kanske har glömt bort hon som skulle stått på din sida om du inte valde bort henne.

Pappa säg mig, har du nått att leva för? Eller tar alkoholen dig iväg, och du får ruset du vill ha? Jag hoppas, att varje klunk tar, tar du för dig själv. Och jag hoppas du inte tänker på någon annan än dig själv. För om du gör det, då är du längst ner på botten. Nog för att du inte kan ta dig så längre ner.

Du strör salt i mina sår, mina öppna sår. Jag hoppas du är nöjd, nöjd hur det slutade, hur du slutade. Jag tror faktiskt inte du ångrar dig. Inte ett dugg. Jag saknar dig inte längre, det har jag slutat gjort. Jag har stängt av den delen som brukade vara din. Den är urfunktion.

Den kommer alltid vara ur funktion, den kommer alltid vara avstängd. Hur mycket jag än skulle vilja så kan jag inte kalla dig för pappa längre. Aldrig mera..

im like a bird..

It's not that I wanna say goodbye
It's just that every time you try to tell me that you love me
Each and every single day I know
I'm going to have to eventually give you away
And though my love is rare
And though my love is true
Hey I'm just scared
That we may fall through

det är bara tur att hjärtat klappar ändå..

Jag vet inte vad jag ska säga, jag har svårt att prata om det med dig. För jag skämms, så förlåt om jag blev tyst. Förlåt om jag bara sa förlåt och jag älskar dig. Jag får ut det bättre när jag skriver än när jag pratar.

Jag vet inte riktigt hur jag kände mig, just den sekunden stannade tiden. Den stod still, hjärtat slutade slå. Och hela världen blev ljus. Det gör mig lite rädd, rädd för att det ska hända samma sak igen, men jag tänker inte låta det hjälpa. Du gav inte upp, det är allt jag behöver höra för att orka genom dagen.

Allt jag behöver för att le, allt jag behöver för att inte lägga mig ner och sluta andas. Jag kommer aldrig glömma den sekunden, jag kommer aldrig glömma precis när jag fick tillbaka den delen som saknades. Du är den som får mig att må så där toppen bra.

Och är jag ensam på en söndag blir jag dum, och mörkrädd mitt på dan.
Måste bort från tysta rum, och är Du hyfsat likadan kan vi gå vilse genom stan...
Kan vi gå vilse genom storstan.. kan vi gå vilse genom stan...

Jag krossade dem. Totalt.

Hur det än kommer bli, hur många tårar som en kommer. Kommer jag alltid älska dig, jag vet att jag sa att jag inte skulle skriva att jag saknar dig. Men det är svårt, för jag vet inte annars hur jag ska få ut det.

Men jag ska försöka, sluta skriva om dig. För det gör saken inte bättre, kanske sämre för då kommer vi bara stå och fortsätta trampa. Skriva samma meningar som vi sagt så många gånger förut. För vi båda vet att vi kommer sakna det vi haft.

Men du kanske har rätt, hur mycket vi önskar kan vi inte skruva tillbaka klockan. Hur mycket vi ångrar att de orden vi sa verkligen kom ut. Kommer det aldrig bli som då. Jag ska försöka, men jag kan inte lova att det går.

Men nu om jag slutar skriva om dig, får du inte tro att jag släpper taget. Jag försöker bara bygga upp mig själv. Men det kommer alltid saknas en liten bit. Jag tror inte att det kommer gå, men varje människa får ta sin tid.

Jag älskar dig, jag vet inte vad annars jag kan skriva. För om jag skulle skriva allt jag kände nu, skulle datan lagga fast. Så jag ska försöka hålla det kort men inte för kort. Precis så där lagomt, så du orkar sitta och läsa.

Jag hoppas att jag inte gjorde dig så illa, för jag ångrar det. Jag vet inte hur jag ska säga förlåt, men jag hoppas du vet att jag är grymt jävla ledsen och sårad för det jag gjorde. Jag fattar det inte själv.

Det är som om jag blundade hela tiden, en ond mardröm som levde med mig i 6-veckor. Och sen vakna jag upp. Men det är ingen dröm, du är verklig dina känslor är riktiga. Jag krossade dem. Totalt.

Förlåt mig åter igen, och tack. Tack för att du fick mig att inse att allting har en mening. Du var min mening, eller nej. Du är min mening. Så länge du andas kommer jag andas. För Bea, du kommer alltid andas mina andetag åt mig..

Men jag förstår dig, jag förstörde dig

Det gjorde ont, sjukt ont att läsa din blogg. För nu nu vet jag nog hur du kände dig. Jag är ledsen att jag har gjort de saker jag gjort. Jag är ledsen för att den enda anledningen till att vi står här idag är pga min envishet.

Jag lovar dig, att även om du har släppt taget kommer inte jag göra det. Jag tänker inte släppa dig för en sekund. Så när du behöver mig kommer jag alltid finnas där vid din sida. Som en kloss. Det är bara att ta upp telefonen.

Jag tänker inte skriva att jag saknar dig nå mera. För det vet du,. Mycket väl och jag tänker inte säga att jag vill ha tillbaka tiden med dig. För det är inget jag drömmer om. Det är nått jag hoppas på.

Men jag ska inte pressa dig nå mera, du har släppt taget. Det gör ont, men just nu gör allting ont. Jag önskar att det inte hade hänt, och jag hoppades på att vi kunde vara nog starka på att försöka igen.

Men jag förstår dig, jag förstörde dig. Du har byggt upp dig själv igen utan mig, så jag förstår att du inte behöver mig vid din sida. Det hade inte jag gjort. Så jag är glad att du släppte taget, så jag inte kan såra den personen jag älskar mest igen.

Ta nu mina ord och gräv ner dem. Du behöver inte ta åt dig, för jag vet att du klarar dig så grymt bra utan mig. Men om du nu nångång känner dig ensam, så vet du vars jag står.

Jag tror inte du ser mig alls.

Idag är det farsdag, Trevligt värre, om det skulle finnas nån att fira det vill säga. Jag vill fira dig men jag ser inget nöje i det. det finns inget alls, du är inte min pappa längre, jag vet att det inte funkar så. Men det är så det har blivit, jag ser inget hos dig.

Jag vill fira, farsdag men inte till dig. Aldrig någonsin, jag vet om Janne hade varit kvar hade jag köpt något åt han. Jag hade faktikst laggt mig i det jag köpte, jag hade noga tänkt ut det. Jag hade varit väldigt varsam med det. Jag hade lagt ner hjärta och själ.

Men nu, är han inte kvar. Och det gör ont, för han har varit mer pappa för mig än vad du, jag vet att det gör ont. Men jag kan inte ljuga. Han är min pappa vad som än händer, han kan jag kalla pappa när som helst. Du, du heter Åke för mig.

Inget annat, eller jo jag har mina gener i mig. Inget jag vill ha men så är det. Det ända som matchar på dig och mig är våra DNA. Det är så det är. Jag skämms nästan inte alls för att säga det här, men jag älskar dig inte längre. Inte för en sekund.

Jag har alltid varit pappas flicka, tills du valde. Valde alkoholen framför mig, haha vilken förebild. Vilket skämt. Men jag kommer alltid minnas de dagarna då jag ville bli sotare precis som dig. Då jag faktiskt såg upp på dig.

Men grattis på farsdan, hoppas du får det bra. Hoppas du kommer fixa dig igenom livet, hoppas du gör nästa val bättre. Vi kommer väll träffas stundtals nångång. Men inte länge, du kväver mig.

Jag älskade dig, men nu, nu ger jag upp. Du har en telefon, och du vet hur man använder dem. Så vad får dig att aldrig ringa? Eller skicka ett sms, jag tror inte du ser mig som din dotter längre. Jag tror inte du ser mig alls.

Men nu, nu har jag sagt vad jag ville få sagt. Grattis på farsdan, pappa..

Jag brukade vara en själv.

Det var där skon klämmde, du visade mig en helt annan sida. Du vill inte ha ett förhållande du vill bara ha nån att älska. Du vill leva ditt liv, få det du vill ha och jag, jag är bara en liten flicka som ville känna mig älskad.

Du valde den svagaste, du vill ha nån som älskar dig. Men jag vet inte om jag kan det, för du vill inte ha det jag söker efter du vill ha nån som bryr sig när du är ensammen, när du vill ha närhet. Ja då duger jag som bäst.

Jag är en sårbar människa, en människa som har starka känslor för de få människorna som kommer in i mitt liv. Men du du verkar vara en sån, som vill att alla ska se upp på dig. Jag vet inte om jag kan kontrollera det.

Jag hoppas du ändrar ditt sätt, för jag håller på att bli riktigt kär i den personen som vill bli älskad. Men inte i den personen som verkar vara hård. Jag hatar hårda människor för jag brukade vara en själv.

Men jag förändrades, tack vare en person som jag hatar idag. Jag ser ingen lycka i kärleken längre, det kanske du ska veta om mig. För jag är inte kär i kärleken längre. Så snälla gör så jag blir kär i dig. Snälla.

I've been acting like a child

Tiden med dig, det var de bästa i mitt liv. Minnena man har tillsammans med dig är obeskrivliga. Trodde aldrig man kunde ha så roligt med en och samma person.

Men det gick, och det hade vi. En höst, en vinter, en vår, en sommar och kanske en vinter? Jag hoppas, jag ska inte pressa dig. Du ska få ta den tid du vill.

Du ska själv få bygga upp ditt förtroende, på mig. Och så får du säga till mig när du är redo, redo att lita på mig igen. Om du blir det, men om du vill så ska du veta.

Jag gör aldrig samma misstag.

Eller nu ljög jag, jag är blondin. Jag gör om samma misstag flera gånger, men inte det här misstaget. Aldrig igen.

På tal om dumma blondiner, jag kommer i håg när du kom och hjälpte mig med min bokhylla, också saknade det en liten jävla trä planka. Du ville leka lite rolig och sa; den är uppe i taket. Och jag så smart som jag är tittade upp och frågade ; vars då? Jag tror vi skrattade i flera minuter.

Du är bäst bea, det kommer du alltid vara (:

The grey ceiling on the earth, Well it's lasted for a while. Take my thoughts for what they're worth, I've been acting like a child. Your opinion, what is that? It's just a different point of view, oh yeah. What else, what else can I do? I said I'm sorry, yeah, I'm sorry, oh oh I said I'm sorry, but what for? If I hurt you then I hate myself I don't want to hate myself, don't want to hurt you, Why do you choose your pain if you only knew. How much I love you love you. Well I won't be your winter, And i won't be anyone's excuse to cry. And we can be forgiven, oh yeah. And I will be here yeah, Old picture on the shelf. It's been there for a while A frozen image of ourselves We were acting like a child Innocent and in a trance A dance that lasted for a while oh Read my eyes just like a diary, Oh remember, please remember oh oh. Well I'm not a beggar, but what's more, If I hurt you then I hate myself, I don't want to hate myself, dont want to hurt you. Why do you choose that pain if only you knew. How much I love you, no.

Vart har vi varit?

oja, jag vet att jag har för höga förväntningar. Jag vet att jag faktiskt kan leva i en fantasi värld, allt för mycket. Men det gör mig inget, för jag tycker om det. Jag trivs så.

Men jag har så mycket, eller många saker som jag går och tar förgivet. Det är det jobbiga med mig, jag är allt för lik min pappa, jag saknar kon när båset är tomt.

Så som vårat gammla hus, inte fan tyckte jag att det var nå stort tills vi hamnade i en femma på mjölkudden. Det huset är ett slott gemfört med det här.

Jag vet inte, men det känns som om jag tog Trisse förgivet. Jag vet inte, jag vill inte tro det. För han betydde världen för mig, eller han betyder fortfarande. Jag älskar han.

Förlåt, förlåt Bea om jag tog dig förgivet. Förlåt för att jag tog våran vännskap förgivet och tack. Tack för att du inte lämmnade mig, även vad jag gjorde.

Tack, tack för alla gånger du lät mig gråta ut på din axel, tack för de kvällar jag fick sova hos dig när jag inte kunde sova. Tack för att du stöttade mig tills slutet.

Förlåt igen, förlåt för att jag sa att jag släppte taget, jag vet inte om jag gjorde det men i så fall ska du veta att jag aldrig slutade älska. Det gör jag aldrig.

Men om jag hade släppt taget, tror jag inte jag hade stått här i dag, och bönat och bett. Så jag tror inte jag släppte taget jag vilade det bara..

And I need you like a heart needs a beat

Jag fattar inte, jag ska till dig och se film sen i kväll. Första gången på sex veckor, jag har svårt att inse det själv och jag försöker putta bort känslan. Men om sanningen ska fram, så är jag grymt nervös.

Nervös? hur kan jag vara nervös, det som brukar vara min vardag skrämmer mig nu, det är konstigt. Det är en konstig känsla, helt jävla sjukt faktiskt.

Men ändå, att få den känslan. Jag vet precis hur det kommer kännas när jag kommer in genom dörren, jag vet exakt precis på pricken. Jag kommer känna mig hemma, för det har jag alltid gjort hemma hos dig.

Jag är fruktansvärt tacksam, för att du ville ge mig ett försök, ett försök på att ordna allt till rätt. Och jag lovar och svär dig att jag ska göra allt jag kan..

i'm sorry everyday.

Jag saknar dig, jag fick just klart för mig. Att jag saknar dig något fruktansvärt, allt jag gör just nu påminner mig om dig. Det plågar mig dag in och dag ut.

Just nu, känns det som om jag skulle kunna göra allt. Allt för att få tillbaka min bästa vän som alltid fanns där, jag skulle kunna krossa världen för ett till andetag med dig.

Snälla, snälla snälla säg att du saknar mig med. Snälla säg att du vill försöka, för jag klarar det inte själv. Jag gör inte det, det gör för ont.

Jag tar tillbaka allt, allt som fått dig att må dåligt. Jag vill spola tillbaka, och säga att det inte gjorde nå den där dagen. För nu, nu bryr jag mig inte.

Det är något som jag ångrar, fruktansvärt mycket. Jag vet inte ens hur jag kunde säga de orden jag sa. Jag vet inte ens hur jag har klarat mig 6-7 veckor utan dig.

6-7 veckor, jag kan inte förstå det. Det är omöjligt att tänka sig att jag har varit utan dig 6-7 veckor. Helvetes jävlar skit.

I går såg jag, wrong turn 2. Ettan såg jag med dig, jag kommer fortfarande i håg det. Som vanligt när vi hyrde film, var vi hos din pappa. Haha, underbara minnen.. Obeskrivliga minnen.

Jag tänkte, ringa och höra med dig om du ville komma över och se den med mig. Men om sanningen ska fram så vågade jag inte, jag vågade inte trycka ditt nummer på min telefon. Jag vågade inte säga förlåt.

men nu vågar jag, jag hoppas du vill. Jag hoppas du kanske på en chans i miljon kan förlåta mig, jag kan ju inte göra mera. Men du ska veta att jag inte kommer sluta kämpa.

Jag tänker inte ge upp, för jag klarar det inte utan dig. Du gjorde mig till den jag är idag, stark. Du fick mig igenom hela min svåra period. Den enda anledningen till att jag ville bo på mjölkudden var du.

Forgive me for my faults that seem to follow my life,
Forgive me for my insecurities that have caused
you hurt and pain.
Forgive me for my dependence on you;
it can be hard to bear.
I love you, and Im sorry for any mistake I have made.
But remember that my heart needs youre
smiles and laughter.
My soul needs youre friendship and love,
And I need you.

But i just can't let this one go.

Ny månad, nya andetag. Jag vet inte riktigt vad jag ska skriva, det är varken bra eller dåligt. Och nu har jag snart bort på mjölkudden i ett år. Men ändå känner jag mig inte hemma, inte för en sekund.

Jag kallar skäret, fortfarande för "hem". Och det känns som om det inte går att få mig att förstå att nu är det här mitt hem. Det verkar inte gå in i huvudet, det funkar inte. Jag bor i skäret, det har jag alltid gjort..

Min pappa, kommer ju alltid vara min pappa. Men ändå saknar jag han inte. Jag saknar Janne mera, och han bodde bara hos oss ett halvår. Ändå är det han som är min pappa..

Trisse, är fortfarande min katt, mitt liv. Men ändå bor han i mörön. Jag är rädd, rädd för att vakna upp en dag och inse att hela mitt liv är borta att allt och alla jag älskar försvinner.

Beatrice, är också en person som jag älskade, som också försvann. Det kommer jag aldrig komma över, inte för ett ögonblick kommer jag inse att Beatrice bara kommer vara en person i mina ögon. För Bea kommer alltid klassas som en ängel i mina ögon.

Det svåraste nu, är nog att kunna gå vidare, jag har svårt att gå vidare. Vidare för att kunna leva utan människor man älskade men som försvann. Jag måste släppa taget om hela mitt liv.

Men jag ska försöka, försöka. Fösöka räkna mina andetag. Leva utan dem jag älskar, och fortsätta leva.