one..

At this moment there are 6,470,818,671 people in the world.
Some are running scared. Some are coming home.
Some tell lies to make it through the day.
Others are just now facing the truth.
Some are evil men at war with good,
and some are good struggling with evil.
Six billion people in the world. Six billion souls.
And sometimes, all you need is one...

jag vill att du fångar mig när jag rammlar

Jag saknar dig, hur kan det komma sig? Du är ju brevid mig hela tiden, men ändå känns det som om jag inte vet vad jag ska göra. Jag vill vara arg på dig, jag vill skrika och gorma. Tills allt är över. Men jag kan inte, för jag vill inte skrika på dig, jag kan inte titta dig i ögonen.

Men ändå är jag arg, förbannad. Och faktiskt vet jag inte varför, varför jag är sur. Men jag kan inte skrika och gorma för du. Du är riktig, och mina känslor är riktiga för dig. Du, du betyder sjukt mycket för mig. Du vill mig inget annat än väl.

Jag vill inte förstöra det här, jag vill inte mista dig. För du har byggt upp något någon annan hade krossat, och det. Det trodde jag var psykiskt omöjligt. Jag har alltid sagt att ingen kan bygga upp mitt krossade hjärta om det inte var den personen som krossade det.

Men du gjorde det, jag har rätt svårt att tro det. Men du kom och lagade det. Det är helt, helt och hållet. Så nu har jag svårt och välja, ta risken eller låta det bara vara. För om du släpper taget nu, då faller jag. Och jag vill inte falla. Jag vill känna mig älskad på riktigt.

Jag vill känna mig älskad, och endast av dig. Jag tror inte du förstår, för jag vill lägga över hela min tyngd på dig, jag vill att du fångar mig när jag rammlar. Lovar du att stanna kvar tills slutet? Lovar du att du inte lämmnar mig?

Lovar du, att du inte kommer lämmna mig i mitt tomrum, ensam och övergiven? För det de skulle vara en hemsk hemsk sak. Det skulle jag inte klara av. För jag älskar dig, det gör jag över hela mitt hjärta. Och jag skulle inte välja bort dig för något i hela världen.

Men jag måste lära mig lita på dig, lita på kärleken. På dig, på mig på oss. Vill du ge mig tiden att lära mig. Klarar du av att jag måste ha min tid, mina saker. Jag hoppas du orkar, att du kommer stanna kvar..

Den är urfunktion.

Jag skulle ge dig mitt ord, om jag visste att det skulle hjälpa oss. Jag skulle säga dig att jag fortfarande älskade dig, om jag verkligen gjorde det. Men nu är det så att jag ser inget hos dig längre, du förstörde våran relation. Föralltid.

Jag hoppas du förstår, att jag inte klarar av dig. Jag är snart 15 och kanske tills jag var 9 var du min förebild. Men pappa förstå, du är bara en i mängden nu. Du är den jag kanske träffar en gång i månaden.

10 minuter, i månaden träffar jag dig. På den tiden hinner du kväva mig, varje gång jag vet att jag måste träffa dig. Bygger jag upp förtroendet en liten bit hoppas att den här gången ska vara annorlunda.

Så kommer du och river det, du bryr dig inte längre. Du har kvävt alla i din omgiving, och ingen vill vara i din närhet. Känns det bra? Att du har ett barn av fem på heltid? De andra tre har du varannan vecka så du ska klarar dig. Så du har pengar som du sen kan dricka upp för.

Hur känns det att du förstör mig, med varje ord du säger? Hur kommer det sig att du inte kan fråga hur jag mår? Säga att du älskar mig, eller pappa du kanske har förträngt mig. Du kanske har glömt bort hon som skulle stått på din sida om du inte valde bort henne.

Pappa säg mig, har du nått att leva för? Eller tar alkoholen dig iväg, och du får ruset du vill ha? Jag hoppas, att varje klunk tar, tar du för dig själv. Och jag hoppas du inte tänker på någon annan än dig själv. För om du gör det, då är du längst ner på botten. Nog för att du inte kan ta dig så längre ner.

Du strör salt i mina sår, mina öppna sår. Jag hoppas du är nöjd, nöjd hur det slutade, hur du slutade. Jag tror faktiskt inte du ångrar dig. Inte ett dugg. Jag saknar dig inte längre, det har jag slutat gjort. Jag har stängt av den delen som brukade vara din. Den är urfunktion.

Den kommer alltid vara ur funktion, den kommer alltid vara avstängd. Hur mycket jag än skulle vilja så kan jag inte kalla dig för pappa längre. Aldrig mera..

im like a bird..

It's not that I wanna say goodbye
It's just that every time you try to tell me that you love me
Each and every single day I know
I'm going to have to eventually give you away
And though my love is rare
And though my love is true
Hey I'm just scared
That we may fall through

det är bara tur att hjärtat klappar ändå..

Jag vet inte vad jag ska säga, jag har svårt att prata om det med dig. För jag skämms, så förlåt om jag blev tyst. Förlåt om jag bara sa förlåt och jag älskar dig. Jag får ut det bättre när jag skriver än när jag pratar.

Jag vet inte riktigt hur jag kände mig, just den sekunden stannade tiden. Den stod still, hjärtat slutade slå. Och hela världen blev ljus. Det gör mig lite rädd, rädd för att det ska hända samma sak igen, men jag tänker inte låta det hjälpa. Du gav inte upp, det är allt jag behöver höra för att orka genom dagen.

Allt jag behöver för att le, allt jag behöver för att inte lägga mig ner och sluta andas. Jag kommer aldrig glömma den sekunden, jag kommer aldrig glömma precis när jag fick tillbaka den delen som saknades. Du är den som får mig att må så där toppen bra.

Och är jag ensam på en söndag blir jag dum, och mörkrädd mitt på dan.
Måste bort från tysta rum, och är Du hyfsat likadan kan vi gå vilse genom stan...
Kan vi gå vilse genom storstan.. kan vi gå vilse genom stan...

Jag krossade dem. Totalt.

Hur det än kommer bli, hur många tårar som en kommer. Kommer jag alltid älska dig, jag vet att jag sa att jag inte skulle skriva att jag saknar dig. Men det är svårt, för jag vet inte annars hur jag ska få ut det.

Men jag ska försöka, sluta skriva om dig. För det gör saken inte bättre, kanske sämre för då kommer vi bara stå och fortsätta trampa. Skriva samma meningar som vi sagt så många gånger förut. För vi båda vet att vi kommer sakna det vi haft.

Men du kanske har rätt, hur mycket vi önskar kan vi inte skruva tillbaka klockan. Hur mycket vi ångrar att de orden vi sa verkligen kom ut. Kommer det aldrig bli som då. Jag ska försöka, men jag kan inte lova att det går.

Men nu om jag slutar skriva om dig, får du inte tro att jag släpper taget. Jag försöker bara bygga upp mig själv. Men det kommer alltid saknas en liten bit. Jag tror inte att det kommer gå, men varje människa får ta sin tid.

Jag älskar dig, jag vet inte vad annars jag kan skriva. För om jag skulle skriva allt jag kände nu, skulle datan lagga fast. Så jag ska försöka hålla det kort men inte för kort. Precis så där lagomt, så du orkar sitta och läsa.

Jag hoppas att jag inte gjorde dig så illa, för jag ångrar det. Jag vet inte hur jag ska säga förlåt, men jag hoppas du vet att jag är grymt jävla ledsen och sårad för det jag gjorde. Jag fattar det inte själv.

Det är som om jag blundade hela tiden, en ond mardröm som levde med mig i 6-veckor. Och sen vakna jag upp. Men det är ingen dröm, du är verklig dina känslor är riktiga. Jag krossade dem. Totalt.

Förlåt mig åter igen, och tack. Tack för att du fick mig att inse att allting har en mening. Du var min mening, eller nej. Du är min mening. Så länge du andas kommer jag andas. För Bea, du kommer alltid andas mina andetag åt mig..

Men jag förstår dig, jag förstörde dig

Det gjorde ont, sjukt ont att läsa din blogg. För nu nu vet jag nog hur du kände dig. Jag är ledsen att jag har gjort de saker jag gjort. Jag är ledsen för att den enda anledningen till att vi står här idag är pga min envishet.

Jag lovar dig, att även om du har släppt taget kommer inte jag göra det. Jag tänker inte släppa dig för en sekund. Så när du behöver mig kommer jag alltid finnas där vid din sida. Som en kloss. Det är bara att ta upp telefonen.

Jag tänker inte skriva att jag saknar dig nå mera. För det vet du,. Mycket väl och jag tänker inte säga att jag vill ha tillbaka tiden med dig. För det är inget jag drömmer om. Det är nått jag hoppas på.

Men jag ska inte pressa dig nå mera, du har släppt taget. Det gör ont, men just nu gör allting ont. Jag önskar att det inte hade hänt, och jag hoppades på att vi kunde vara nog starka på att försöka igen.

Men jag förstår dig, jag förstörde dig. Du har byggt upp dig själv igen utan mig, så jag förstår att du inte behöver mig vid din sida. Det hade inte jag gjort. Så jag är glad att du släppte taget, så jag inte kan såra den personen jag älskar mest igen.

Ta nu mina ord och gräv ner dem. Du behöver inte ta åt dig, för jag vet att du klarar dig så grymt bra utan mig. Men om du nu nångång känner dig ensam, så vet du vars jag står.