someone please kill the pain,..

Utanför, utanför är jag ljus. Jag är rosa, men innuti är jag svart. Jag vet inte varför men det är så det är. Jag hatar det, jag vill faktiskt vara en människa som kan älska.

Men istället för att älska, vet jag aldrig själv hur jag känner. Tills den stunden där jag måste välja mellan att kvävas och andas. Det är sån person jag har blivit.

Jag är rädd, rädd för att hjärtat en dag ska sluta slå. Att jag kanske inte kommer få se morgondagen. Ja, jag är rädd för döden. Sjukt rädd för den. Det är hemskt.

Jag måste lära mig att förstå, att antingen är man ensam eller så har man alltid någon som finns där, eller så har man helt plötsligt bara slutat andas. .

Jag måste lära mig, lära mig att sluta vara orolig. Jag måste lära mig att njuta av varenda andetag, att kunna se framemot nästa morgondag och veta att jag lever då..

Jag måste lära mig att leva..

and if you're heart stops beating,.

Jag har kommit lös, det är otroligt. Jag har faktiskt kommit över han på riktigt den här gången. Jag vet det, jag känner det i hela kroppen. Det är fan sjukt underbart. Han är inget mera än gammla blogg inlägg och en förlorad kärlek..

Förut var han överallt, direkt jag bara läste BODEN fick jag en konstig känsla. Nu har jag inte det nå mera, och jag känner mig, ja jag känner mig fri. På första gången på så jävla länge. Det får mig att bli lite små rädd faktiskt, rädd för att falla tillbaka i den dära gropen.

Faktiskt, gör det mig skit rädd. Jag skulle inte klara av att gå in i det tomrummet som du lämmnade mig i igen. Jag vet inte vad jag skulle göra om det hände. Jag vill inte gå ner mig nå mera..

Därför måste jag vara säker, säker på att du inte kommer såra mig, att du kommer finnas kvar i morgon. Och att du inte lämmnar mig ensam i mitt tom rum. Förlåt, men det är därför jag ställer så höga krav, det är sån jag har blivit..

Ibland är man vindrutan och ibland insekten.

Jag har fått bort känslan, mitt hjärta är helt. Det känns så i allafall, han finns ingen stans nå mera. Han är död, han existerar inte längre för mig.

För jag har, blivit kär. Det känns konstigt men det är så det är, jag trodde inte att jag skulle bli det. Men nu står jag här ändå. Synd, synd bara att det är fel person vid fel tillfälle. Haha, jaa jag har alltid otur i turen.

Just nu går jag efter mottot, Ibland är man vindrutan och i bland insekten. Och just nu känns det som om jag vill vara vindrutan ett tag, men tyvärr jag är väll och förblir en insekt?

I helgen, ska jag väll antagligen vara med Vikman. Haha ovanligt? öhhhm nej, men lika glad är jag för det ;)
Och så blire hertsön, fan så najjs. Jonte ska också vara med oss. Och så får vi se om det blir det andra som vi planerat, men efter omständigheterna vet jag ej. *Läs förstskrivna*

Skolan går väll sisådära, engelska prov i morgon. Jadu nog för att min mentor sa att det inte ska bli problem att få ett G i det känns det som om jag inte kan ett skit? HAHA, jag vill inte plugga, det går inte.

Men nu i allafall, ska jag ta i tu med engelskan och försöka lösa mitt avanserade problem. Men tills nästa gång, peace love and understanding.

it is going to be a long walk home.,

Jag har fan blivit, en tuna tattare. Seriöst, jag är aldrig hemma nå mera. Jag har aldrig haft så bra kompisar som jag har på tuna, det är sjukt.

Och, jag och bea gör fram steg. Grymt underbart känns det :) Saknar henne, mycket. Men allt jag kan hoppas nu är att vi i alla fall kan börja vara med varandra utan att det känns konstigt.
Sen får man ta dagen som den kommer (:

Men ändå, allt i det roliga och med alla grymma personer. Har jag en svacka, huvva ligen. Hur kunde jag ens låta han gräva så djupt? Han visste inte ens om det. Han trodde allt var lek.

Jag har inte, kännt den känslan sen han den andra kom förra sommaren. Jag har aldrig fått sånna fjärilar i magen av någon annan till du ställde dig upp.

Men ändå, skrattar jag bort det. Jag måste skratta bort allting, det är sån jag är. Eller ja jag är ju också männsklig jag gråter också.

Då måste jag, bara ta och tacka Toni. Han ställer alltid upp man kan aldrig hitta en snällare kille till kompis. Tack Toni <3

Men nu, måste jag plugga till provet i engelskan på torsdan. Får inte sitta hära hela kvällen X)


Elin och Myggan är bäst ;)

sleepy beauti.

just nu, mår jag grymt bra. Allting går fan framåt, eller ja kvällen har varit väldigt omtumlande. Mycket skrik och tårar, mycket man vill få ogjort.



nu sitter jag, i mammas säng och pratar med myggan i telefonen. Mycket trevligt. Fast nu tror jag faktiskt jag ska lägga mig och sova eftersom jag ska upp kl sex i morron. Och nu är kl 23.54 så det är nog dags att sova ;p



sov gott :)

GRYMT BRA DAG (:

Fyfan, vet du hur nöjd jag blivit? Jag har slutat lyssnat på min skit fucking music. Nu är det fan bara svensk hip hop i mina högtalare. Grymt bra musik, haha elin ko-grisen har smittat mig ;) Tack elin :)

Jag är också väldigt glad, för ett sms jag fick för ca 10 minuter sen. När jag fick fjärilar i magen och hela ansiktet lös upp. Shiet X)

Nog för jag vet, att alla kommer säga massa shit. Men just nu bryr jag mig inte för jag är glad, då kan ni vara glada för min skull även om det går åt skogen den här gången.

Ännu gladare, blev jag för sms samma person skickade nåra minuter sen. Hela mitt liv är fucking jävla bra just nu :D

Det ända som är fel, är att jag saknar dig Beatrice. Du gjorde mig hel, och de sakerna jag gjorde måste bara säga tack för att du inte stack, du kommer alltid andas mina andetag..

Peace out a happy face jessica (:

ingen känner mig så väl som ni.

Jag kom och tänka på, att jag aldrig skriver något som är bra i mitt liv. Alltid jag bloggar så rinner tårarna från mina kinder. Nog för att just nu vill nog tårarna komma ändå. Men den här gången ska jag låta bli.

Jag vill skriva, om en kompis till mig. En person som kom in i mitt hjärta och när hon gjorde det blev allting så mycket enklare. Hon är en sjukt grym person, som jag älskar alldeles för mycket för mitt trasiga hjärta.

Hon liksom, gjorde mig stumm första gången jag träffade henne. Jag vill seriöst bli som hon, DU är min idol. (: Jag hoppas du aldrig kommer lämmna mig, för det skulle jag inte klara av.

Jag tänker inte, nämna något namn. Men jag kan säga er att hon snart kommer gå efter namnet ko-grisen. <3

Och här på kanten tänkte jag ta och tacka Alexandra Füreder, hon som alltid ställer upp i vått och torrt. Jag kan alltid lita på dig. Du är min lillasyrra då, nu och föralltid <3

jag skulle fastna i min ensamhet igen

Hur hade det sett ut? jag tror inte det hade blivit annorlunda. Du har valt dina drag och jag mina. Jag är ledsen så grymt jävla ledsen men..

Jag tror faktiskt vi skulle stått här idag ändå, jag tror nog vi hade skrivit samma bitande ord tillvarandra, om att här tar våran vänskap slut. Även om du inte hade gjort det du gjorde och om inte jag hade tagit så illa upp.

Men man kan faktiskt inte, sluta tänka på hur det hade varit ändå. För jag kommer på mig att längta tillbaka varje jävla sekund. Det är hemskt, det är det. Men på något ställe i livet, kommer jag blicka tillbaka och vara så grymt glad att jag fick lära känna en sån underbar männiksa som du.

Det roliga är ju att, båda sitter framför datan och skriver att ingen av oss vill att det ska ta slut. Men ändå gör vi inget vi sitter bara, det är sjukt. Det här skänns så fruktansvärt fel, men ändå är jag för lam för att göra någonting åt det. Det finns ingen gnista kvar.

Jag ser våran vänskap, som en svartivit film. En film som alltid slutar lycklig. En som inte har färg, men ändå är varm. Det har kommit tusen tårar och det kommer komma många tusen tårar till.. Jag vet inte vars jag får tårarna i från. För jag grät mig torr för länge sedan..

Nu har jag slut, slut på komlicerade versioner och ord som jag inte ens vet om jag står för. Du är min Marliyn Monroe i en svart-vit film lika varm utan färger. Men varje film har sitt slut...

systrami,.

Nå står jag här, vickar fram och tillbaka på kanten. Jag vet inte riktigt vad jag vill och hur jag känner. För jag har just insett att hur det än kommer bli, kommer det aldrig bli desamma. Det kommer aldrig vara vi, som det var förut.

Det gör ont, i hjärtat av att veta. Men det känns som en lättnad av att faktiskt insett det, du har valt din väg. Och jag har tagit min. Och tyvärr går de inte åt samma håll.

Nu vill jag ägna, det här blogg inlägget till att tacka dig. Tacka dig för det stöd du varit, tacka dig för ditt underbara varma hjärta. Jag vill också tacka dig för att du har funnits där för mig så som ingen har gjort.

Du, torkade mina tårar när jag grät floder. Du stöttade mig genom det svåra, du sa alltid de rätta sakerna. Jag vill tacka dig för att jag vet att du gjorde alla saker för mig för att du ville det.

Jag hoppas att jag har ställt upp till tusen så som du har gjort. Jag hoppas jag inte har gjort dig besviken på några sätt och vis. Men jag orkar inte bära det här just nu.

Jag är en svag människa, jag klarar inte av flera hjärte sorger på samma gång. Och den här gången har jag 3.. Jag ber om ursäkt för att jag släpper taget här.

Jag ber om ursäkt för att jag inte tror på oss längre. Men all mitt hopp har försvunnit.

Jag vill bara säga att jag aldrig kommer glömma dig, och att du är den person jag alltid kommer minnas som en riktig fucking vän. Du är den jag kommer älska till slutet. Du är den personen jag kommer tänka på innan jag sommnar.

Jag älskar dig, men jag föll över kanten..

How much i try too keep the tears away,.

Nu har du fått, ur mig tårarna, den låten den du valde. Fick mitt hjärta att totalt sluta fungera. Jag slutade andas, du fick mig att tappa andan. Jag såg verkligen dig och mig.

Ibland blir allt fel, den här gången blev det inte bara fel. Utan en helt fruktansvärt misstag. Ett misstag som vi kommer få leva med, resten av våra liv. Vi var verkligen sånna som alla trodde skulle stå med varandra tills slutet.

Det var nog det vi trodde, vi tog det för givet. Vi lekte med livet, vi sårade varandra. Det är sånt som händer, men inte med oss. Det skulle inte hända så med oss..

Jag trodde problemen skulle försvinna, och att våran smärta skulle vara borta för en vecka sen. Men det är sant, visst jag är jag fortfarande ledsen för det du gjorde.

Jag är en sån om jag släpper det för tidigt innan jag kommit över det, så nästa gång det händer något kommer jag dra upp det. Jag vet det är patetiskt, men sån är jag. Och ingen kan ändra på mig, och mina känslor.

Du är den jag vill ska öppna mina betyg i slutet av nian, du är den jag vill ha vid min sida när jag tar studenten, och om jag verkligen ska vara ärlig vill jag att du ska vara med mig när jag gifter mig. Ja, hela livet ut.

Jag kan inte säga vad som kommer hända, och ingen av oss kan lova att det kommer bli som förut. Du var den ända som förstod, du var den ända som orkade dag in och dag ut.

Ja, vi var varandras olikheter, men så sjukt jävla lika. Visst jag har en sida, som jag sätter dit i svåra situationer. De flesta skulle nog säga känslokall, men jag vet inte riktigt om jag är det.

För jag sätter den sidan upp, när jag är rädd. Rädd för att bryta ihop. Det är inte lätt, men jag är en sån, som är så extremt rädd för att visa mina känslor för andra.

Den gick rakt in i hjärtat, jag vet inte hur många gånger jag har lyssnat på den. Men den får mig tårögd varje gång.

Jag älskar dig Beatrice Sterbäck, jag lovade mig själv att inte gråta. Men det gör jag, mer än någonsin. Du är någonting som alltid finns inne i hjärtat, själen och hjärnan. Du är du, och jag älskar dig precis som du är.

i miss you love,.

Man märker verkligen att det är oktober, kallt som fan. Men nu var det inte om vilken månad det var och hur kallt eller hur mycket löv det har fallit på marken. Nu var det om mig och dig, om oss..

Hur kunde något som kändes så rätt, bli något så fel? Hur kunde vi låta tiden förstöra våran vänskap? Hur kan vi sitta hemma och tycka det är fel det som hände, varför kan vi inte bara.. bara vara vi?

Det är inte vi, vi sitter inte och bara väntar. Men ändå då sitter vi, väntar på något som inte kommer komma. Vi sitter och väntar på ett frågetecken. För ingen av oss vet, vet vars vinden tar oss här näst.

Men jag kan säga vinden blåste helt åt fel håll. Du är en sjukt bra människa, och jag ångrar inte en sekund att vi blev så nära vänner som vi blev. Eller i så fall skulle det vara för att det kommer ta år att glömma dig.

Om jag måste det vill säga, men ingen kan lova att det kommer bli som förr. Ingen kan säga att våran vänskap kommer le så mycket som den gjorde. Och jag kan inte lova att jag kommer börja lita på dig igen, för du spottade mig i ansiktet.

Det gjorde du den dagen. Men jag saknar din kärlek, din vänskap. Dina tröstande ord, dina smarta meningar. Och mest av allt saknar jag dig. Nu när det är höst och kallt, ja då vill man ha dig vid sin sida.

Jag har slut på fina ord nu. Jag har slut på tårar, för det vet du. De har jag gråtit bort förlänge sen. Jag har slut på allting, är tom. Det finns inget kvar. Jag har fått bort ångesten från mitt förflutna..

Men nu får jag ångest för min framtid. Ångest för att leva utan dig, ångest och hat. Hat för att känna mig som ett totalt freak. Jag har fått något nytt att skriva om, men det är inte bättre.

Hellre hade jag skrivit om han, tills jag fått ut varenda liten tanke, hopp & saknaden. Men så ist kan jag bara skriva om dig, du som var.. är min bästa vän. Min andra halva, mitt andra jag. Och jag kan säga det känns inte ett dugg bättre.

Jag har levt mitt liv i total ensamhet. Jag har aldrig stannat på en och samma plats för länge, för rädd. För skör och sårbar. Jag har letat men aldrig hittat någons armar att kalla "hemma" för.

Tills den dagen jag träffade dig. Sen den dagen, har jag aldrig behövt vara ensam..