Ja, det handlar om dig också..

För ungefär två sommrar sen lovade jag mig själv att inte öppna mig för en kille igen, inte på samma sätt som jag gjorde då. Jag lovade mig själv att inte tappa greppet för en kille igen, jag har alltid varit rädd för att öppna mig för känslor.. Men så kom du in i mitt liv, du verkade så annorlunda. Jag trodde du inte riktigt visste hur man skulle såra en tjej, men ack vad jag bedrog mig.. Du sa dom gulligaste orden jag någonsin hade hört, jag hade tappat greppet. Men på något vis var jag inte lika öppen som förra gången, för då gjorde jag illa mig själv. Jag var så långt nere på botten. Men jag lyckades ta mig upp, jag lyckades att må bra igen.. Jag mådde så bra tills du kom, visst jag mådde bra med dig. Tills den första gången du fick mig att börja gråta, jag kommer i håg första gången jag pratade med dig i telefonen vi pratade oavbrytet i 3 timmar.. Jag tror faktiskt jag blev kär i dig den kvällen, tänk det är nästan ett helt år sen nu.. Jag har känt dig i ett år, men vetat vem du är hur länge som helst. Jag skulle lyssnat på dom, dom som sa att jag klarade mig utan dig. Jag klarar mig inte utan dig, eller jo jag måste ju. När du sa att vi inte hade något med varandra att göra längre så trodde jag att jag skulle krypa tillbaka, att jag skulle vara rädd för mina känslor. Men jag tror faktiskt inte jag är det, du ändrade mig på något konstigt sätt.. Jag tror du ska ha ett tack för det, eller det kanske blir fel. Att man ska tacka den som verkligen förstörde en utifrån och in? Ja, jag vet inte.. "I miss you, Miss you so bad. I don't forget you, Oh it's so sad" Jag hoppas att du läser, att du tar in varje ord, att du kanske kan förstå hur jag mår. Kanske du tar åt dig, förstår vad du gjort mot mig. Jag vill glömma dig, men ändå kan jag inte glömma första pussen jag fick. Kan inte glömma din lukt eller dina läppar mot mina. Jag älskar din rygg, din mage, ditt hår. Ja precis så är det. Men nu ska jag göra allt för att inte verka svag, jag ska stå med båda fötterna på marken. Jag kan inte låta dig trycka ner mig längre, du är inte värd det. Du är inte värd mig, eller det är i alla fall så alla säger. Du kan ju ringa mig nån dag, kanske kan vi vara vänner, men det är inte så troligt. Du är för stolt för att ringa, du tror du är stor när du trampar på dom som redan ligger.. Jag älskade när du sa åt mig att jag var korkad, att jag var lite trög så där jag tror inte det hade med tonläget du andvände, men jag lever efter en låt. Som jag nog vill tillängna dig, "I guess there's just a part of me that likes to bring you down, Just to keep you around. 'Cause the day you realize how amazing you are, You're gonna leave me " Jag vet att jag sa så till dig en gång, det var sant.. Men nu börjar jag undra om du verkligen är så underbar, är man underbar om man krossar en människa utan att ens fråga om man mår bra? Är man en bra människa då, jag vet inte.. Men jag vet att du alltid kommer finnas där inom mig, kanske kommer jag inte alltid älska dig, men i såfall kommer du vara ett underbart men ett sårbart minne..

you say you love me but you won't,.

Jag vet att alla har någon gång bara velat trycka sin hand mot en varmplatta, bara för att se om det gör så ont som alla som har prövat säger. Jag brände mig för någon dag sen, det gjorde ont, det brände, det sved..

Jag kom och tänka på dig den dagen, när jag brände mig. Jag tror det var lite saken som gjorde att jag brände mig. Mina tankar var långt borta, åså var handen bara där på den varma plattan. det gjorde ont, det brände, det sved..

Det sved, när du lämmnade mig också. Inte samma sveda precis, men det kändes mycket.
Jag saknar dig, det förstår du nog. Men jag klarar mig, det gör jag alltid även om det gör ont, och bränner och svider, så klarar jag mig.

Alla har vi någon gång bränt sig, på ett eller annat sätt. En del får blåsor, andra sår och en del får brännskador. Men när jag bränner mig ska hela jävla jag gå sönder..

jessica goees happy :)

jag tuggar på mitt hår, jag drar i mina kläder. Jag försöker spela lungn, jag vet att det syns. Jag stirrar på mina skor, mina kinder ändrar färg. Jag letar efter ord i min skalle. Jag är nervös, försöker att vara perfekt, för jag vet att du är värd det, ja du är värd det. Om jag kunde säga vad jag ville säga, hade jag sagt att jag ville göra dig min. Vara med dig varje kväll. Pressar jag dig för hårt? Om jag ska säga vad jag vill se, vill jag se dig gå ner på ett knä, gift dig med mig idag. Jag antar att jag önskar bort mitt liv, men de här sakerna kommer jag aldrig att säga. Det gör mig inget gott, det är bara slöseri med tid. Vad har du för användingar av sakerna jag har på skallen? Om det inte kommer ut för det här leder ju ingenstans.. Så varför kan jag inte säga till dig att jag bryr mig om dig? Vad är det för fel på min tunga? de jag vill säga fortsätter att fara iväg, jag stammar, jag snavar.. Det är som om jag inte har något att säga alls,

but in the end i'm happy :)

jag föll liksom över kanten..

know that youre not going to trust me anymore,you know that im not going to beg you coming back. You know me, iam afraid of feelings i hide the tears from the world. You have always being the strong one, and we know it. Just beacuse i keep smiling and dont bather to explaine, im not as strong as you. We hide our feeling cuz this is how we are. To proud to say im sorry, to proud to make things real again. cuz this is how we repair a broken haert.

jag vill ha din ryggrad här..

jag har kommit över dig, för ett bra tag sen.. Men jag går i genom perioder då jag saknar dig mera än allt annat, när jag har dom perioderna tänker jag bara på dig. Det är rätt jobbigt, eftersom jag vet att du har gått vidare. Ibland har jag också gått vidare men sen så märker jag att jag fortfarande står och trampar.. jag tänker inte skriva vem du är för de som ska veta det vet. Du är underbar jag hoppas du förstår det. Det finns absolut ingen som du, du fick mig att må så bra. Nu är du borta, kanske är det bra.. Jag vet inte, inte just nu. Alla sa att jag förtjänade bättre hur kan man förtjäna någon bättre? när det är du jag vill ha? Jag har gjort allt som jag kunnat för att glömma ditt leende, din röst, dina ögon, dina händer, t.om sockarna du hade på dig. Men det går inte du är något jag fick in i mitt hjärta för att inte glömmas bort. Jag kommer komma över dig på riktigt men jag kommer aldrig sluta älska..

jag vill bara att du ska förstå...,

I'm the best damn thing that your eyes have ever seen

du borde få nått jävla pris, ett pris för ditt oskännsliga hjärta, och ditt miraklusöa sett att tänka. Du är så jävla känslokallt att det är skrämmande, Jag är lättad nu behöver jag fan inte stå ut med ditt jävla spel någe mer. Men du har förstört ett halvår, ett helt jävla halv år.. Tack! Jag hoppas nåndag att du ska bli lika sårad som jag, jag hoppas att du gråter dig till sömns, jag hoppas du lider så mycket att du inte vet vad du ska göra. Jag vill att du inte ska kunna äta eller sova för att du mår så fruktansvärt dåligt. Nej juste, det var mina problem det.. Dina jävla problem är 1000 gånger värre än mina, men bara du mår bra så är det väll okej att såra mig? Jo så var det ja. Men snälla lilla vännen, ta och ordna upp ditt problem..

blame it on me, don't you dare blame it on love...

Jag hatar att jag skriver om dig hela tiden, jag ska sluta.. Jag ska glömma hela din existens, jag ska bli kär i nån annan. Om det går. Jag vill inte att du ska finnas i mitt liv om du inte bryr dig., Jag vill inte att du ska ringa mig då och då och låssats som om allting är bra.. För både du och jag vet att det inte är det, båda leker någonslags lek typ som se vem som håller sig längst från att bli sårad, och just nu känns det som om jag förlorar varje gång. Varför ska det vara som det är? Varför biter jag mig fast vid dig, när jag vet att allt skulle bli så mycket enklare om vi bara släppte taget? Jag vill verkligen att du ska vara lycklig, att du ska hitta den rätta för dig för olyckligt vis för mig var inte jag den. Jag behöver inte leta, jag har redan hittat han men det gick inte som planerat.. Så jag får väll hoppas att det går att flyta med strömmen. Döda fiskar flyter alltid med strömmen. Jag får spela med låssas att jag mår bra, ta dagen som den kommer, kanske kommer det nån som vill leka lycklig med mig ett litet tag..

you're gonna leave me..

Jag hatar hur du får mig att bryta ihop, Jag hatar att du kan få mig att skratta så hysteriskt att jag inte kan andas. Jag hatar hur du får mig att älska dig, och jag hatar hur du får mig att ta till baka dig efter varje gång jag sagt att här tar det slut.. Jag skulle byta allt för att få vara i dina armar igen, jag skulle kunna gråta tusen tårar till men jag tror inte det skulle räcka för att få tillbaka dig. Men hur skulle det vara att vakna upp brevid dig i sängen? Hur skulle det kännas i min kropp att få ligga på din axel och sova? Hur kan en ända människa rubba hela min existens, hur kan en ända liten människa förstöra en annan så brutalt? Jag menar inte att du är en dålig människa eller något sånt.. Jag menar du var den första jag verkligen älskade, älskar.. Tror du att det är slut nu, eller fortsätter det någon annanstans? Kommer du komma tillbaka eller är du borta föralltid nu? Kommer du ringa mig någon dag och bara fråga hur jag mår, eller är det bara fantasier jag har? Kan du inte ringa nu, fråga hur jag mår.. Så kan jag förklara för dig att jag är ett nervrak, att jag brytit ner mig själv så hårt att inte ens min mamma känner igen mig. Kan du förklara för världen vad du har gjort med mig? Kan du stå för allt du sa, står du för att du älskar mig eller var det också bara en ren lögn från din vackra mun? Kan du göra så att mitt hjärta inte slår 200 slag i sekunden varje gång du loggar in på msn? Nej, jag trodde inte det..

jag trodde för någon sekund.. men nej.

Hur skulle det vara om jag inte hade träffat dig? Hur skulle jag då vara, hade jag förändrats till det sämre eller till det bättre? Hade jag vågat öppna mig mera för mina känlsor, hade jag lärt mig älskat på något annat sätt? Nej, det tror jag nog inte.. Det var du som lärde mig att älska, du lärde mig att må bra. Du har en jävligt konstig påverkan på mig, jag kan må så bra några dagar. Men sen slår det slint, jag går rakt in i en jävla stenvägg. Jag kan inte kontrollera mina ord, och jag kan varken äta eller sova.. Jag vet att du alltid kommer finnas i mitt hjärta på något vis. I början trodde jag aldrig att vi skulle klara ett år, ett år med timlösa nätter i telefonen. Men så gick det.. Jag har inte träffat dig så många gånger att jag kan säga att vi har varit tillsammans, men att jag ändå älskar dig så otroligt mycket hade jag aldrig trott att jag skulle göra. Jag har aldrig sagt till en pojke att jag älskar han och menat det, förutom till dig. Det är ett stort steg, eller är det de? Men ändå kan jag inte sluta tänka, hur det skulle vara om jag inte träffade dig, hade jag gråtit lika mycket? Eller hade jag inte öppnat mig på samma sätt till olika människor? Jag älskar dig, det står jag för. Jag skulle aldrig tveka att säga det till dig, men det är bara det jag är rädd för svaret jag skulle få tillbaka. Du är en underbar människa, och jag kan inte förstå de som säger något annat...