Jag hatar hur du får mig att bryta ihop, Jag hatar att du kan få mig att skratta så hysteriskt att jag inte kan andas. Jag hatar hur du får mig att älska dig, och jag hatar hur du får mig att ta till baka dig efter varje gång jag sagt att här tar det slut.. Jag skulle byta allt för att få vara i dina armar igen, jag skulle kunna gråta tusen tårar till men jag tror inte det skulle räcka för att få tillbaka dig. Men hur skulle det vara att vakna upp brevid dig i sängen? Hur skulle det kännas i min kropp att få ligga på din axel och sova? Hur kan en ända människa rubba hela min existens, hur kan en ända liten människa förstöra en annan så brutalt? Jag menar inte att du är en dålig människa eller något sånt.. Jag menar du var den första jag verkligen älskade, älskar.. Tror du att det är slut nu, eller fortsätter det någon annanstans? Kommer du komma tillbaka eller är du borta föralltid nu? Kommer du ringa mig någon dag och bara fråga hur jag mår, eller är det bara fantasier jag har? Kan du inte ringa nu, fråga hur jag mår.. Så kan jag förklara för dig att jag är ett nervrak, att jag brytit ner mig själv så hårt att inte ens min mamma känner igen mig. Kan du förklara för världen vad du har gjort med mig? Kan du stå för allt du sa, står du för att du älskar mig eller var det också bara en ren lögn från din vackra mun? Kan du göra så att mitt hjärta inte slår 200 slag i sekunden varje gång du loggar in på msn? Nej, jag trodde inte det..
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar