Ja, det handlar om dig också..

För ungefär två sommrar sen lovade jag mig själv att inte öppna mig för en kille igen, inte på samma sätt som jag gjorde då. Jag lovade mig själv att inte tappa greppet för en kille igen, jag har alltid varit rädd för att öppna mig för känslor.. Men så kom du in i mitt liv, du verkade så annorlunda. Jag trodde du inte riktigt visste hur man skulle såra en tjej, men ack vad jag bedrog mig.. Du sa dom gulligaste orden jag någonsin hade hört, jag hade tappat greppet. Men på något vis var jag inte lika öppen som förra gången, för då gjorde jag illa mig själv. Jag var så långt nere på botten. Men jag lyckades ta mig upp, jag lyckades att må bra igen.. Jag mådde så bra tills du kom, visst jag mådde bra med dig. Tills den första gången du fick mig att börja gråta, jag kommer i håg första gången jag pratade med dig i telefonen vi pratade oavbrytet i 3 timmar.. Jag tror faktiskt jag blev kär i dig den kvällen, tänk det är nästan ett helt år sen nu.. Jag har känt dig i ett år, men vetat vem du är hur länge som helst. Jag skulle lyssnat på dom, dom som sa att jag klarade mig utan dig. Jag klarar mig inte utan dig, eller jo jag måste ju. När du sa att vi inte hade något med varandra att göra längre så trodde jag att jag skulle krypa tillbaka, att jag skulle vara rädd för mina känslor. Men jag tror faktiskt inte jag är det, du ändrade mig på något konstigt sätt.. Jag tror du ska ha ett tack för det, eller det kanske blir fel. Att man ska tacka den som verkligen förstörde en utifrån och in? Ja, jag vet inte.. "I miss you, Miss you so bad. I don't forget you, Oh it's so sad" Jag hoppas att du läser, att du tar in varje ord, att du kanske kan förstå hur jag mår. Kanske du tar åt dig, förstår vad du gjort mot mig. Jag vill glömma dig, men ändå kan jag inte glömma första pussen jag fick. Kan inte glömma din lukt eller dina läppar mot mina. Jag älskar din rygg, din mage, ditt hår. Ja precis så är det. Men nu ska jag göra allt för att inte verka svag, jag ska stå med båda fötterna på marken. Jag kan inte låta dig trycka ner mig längre, du är inte värd det. Du är inte värd mig, eller det är i alla fall så alla säger. Du kan ju ringa mig nån dag, kanske kan vi vara vänner, men det är inte så troligt. Du är för stolt för att ringa, du tror du är stor när du trampar på dom som redan ligger.. Jag älskade när du sa åt mig att jag var korkad, att jag var lite trög så där jag tror inte det hade med tonläget du andvände, men jag lever efter en låt. Som jag nog vill tillängna dig, "I guess there's just a part of me that likes to bring you down, Just to keep you around. 'Cause the day you realize how amazing you are, You're gonna leave me " Jag vet att jag sa så till dig en gång, det var sant.. Men nu börjar jag undra om du verkligen är så underbar, är man underbar om man krossar en människa utan att ens fråga om man mår bra? Är man en bra människa då, jag vet inte.. Men jag vet att du alltid kommer finnas där inom mig, kanske kommer jag inte alltid älska dig, men i såfall kommer du vara ett underbart men ett sårbart minne..