Du har en påverkan på mig så som ingen annan haft. Du har fått mig från att älska dig så jävla mycket till att hata dig på en sekund. Jag har skrattat mig tårögd, men jag har också gråtit mig torr. Det värsta är inte att du lämmnade mig, det värsta var att du inte sa att du lämmnade mig. Också helt plötsligt så var jag ensammast i hela jävla världen. Jag kan nog inte säga att jag älskar dig nå mer, för när jag såg dig sitta på den där bänken. Då ville jag helst av allt slå dig, hårt. Du förstår nog inte, det har du aldrig gjort och det kommer du troligen aldrig att göra heller. Men jag kommer sakna dig det är liksom helt omöjligt att inte göra. Jag vet inte riktigt vad jag ska skriva som ska få bort smärtan, det onda. Det ända du lämmnade kvar. Jag vet inte riktigt hur jag ska andas fritt. Jag vill släppa taget, jag vill inte sakna dig. Men så säger en annan del av mig; om du släpper nu kanske du aldrig får tillbaka honom. Men jag vill inte få tillbaka honom, han gör mig inget gott. Han sårar och förstör.. Men ändå, så saknar jag han varje kväll, varje gång jag tittar på telefonen, när jag hör hans namn.. Det är som en sjukdom, en hemsk jävla pest som man inte kan bli frisk från. Något som man får, och sen får man dö ut med det. Ja precis, du är en sjukdom. En jävligt snygg sådan men en livsfarlig dödligsjukdom. Ja så måste jag börja se på dig från och med nu. Jag tar mina medeciner, och allt blir bra, tills jag ska gå och sova. När allt blir tyst, när tankarna bara farförbi. Ja då tänker jag på dig..
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar