ibland är allting så jävla perfekt bra, och ibland går jag in i väggen och det är hårt som satan.
jag tror att den dära väggen är du, du är ju förfan sten hela jävla du. Jag trycker ner mig själv så
hårt när jag går in i väggen. Jag kränker mig själv, jag duschar i iskallt vatten bara för att vakna till
liv. Hur kan jag fortfarande tycka att du är underbar?
nu går du som namnet "du vet vem", det är för jobbigt att säga det högt jag blir till mig varje gång,
jag förstår dig. Du hittade nån bättre, och helt plötsligt var jag ute ur bilden. hon puttade ut mig,
jag fick inte plats innanför fotoramen..
jag spottar på den dagen jag träffade dig, och jag säger inte att jag aldrig älskade dig. Men jag svär på
att jag har det bättre nu när du inte är här med mig. Jag kan intala mig själv att det är slut och att det finns
någon annan som kan ta din plats i mitt liv. Men det är bara påhitt, jag vet att det bara är påhitt.
jag älskar en del av dig fortfarande, en del av dig måste fortfarande älska mig. För jag kan inte förstå
hur man kan vara så kallhjärtad okänslig, helt jävla underbar.. jag vet du tycker jag är patetisk, efterhängsen,
allmänt konstig. men sanningen är att jag aldrig kommer komma över dig, inte på några vilkor.. Tyvärr du kommer
alltid får leva med det, att du verkligen krossade mig...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar