i held you hand, and you still have all of me.

Hur mycket till behövs det, hur många andetag måste jag ta för att få ut all min ångest, svek, hat & förrvirelse. Jag hatar att gå runt med ett stort frågetecken i pannan, för att inte veta hur länge det tar att glömma dig är en stor börda. Och det som irriterar mig mest är att du inte verkar bry dig alls. Not even a little bit, Not att all. Jag vill få dig att förstå, förstå att hur du sågat sönder, brytit ner mig. "These wounds won't seem to heal, This pain is just too real, There's just too much that time cannot erase" Jag vågar inte öppna mig för någon annan, jag klarar inte av det. För om jag släpper taget om dig helt så kanske jag aldrig mer får tillbaka dig, nog för att jag vet att det aldrig skulle hända. Men jag kan tyvärr inte sluta hoppas, tro och be.. För en del av mig brinner fortfarande för dig, det kommer det fan alltid göra...