Men hur säger man nej till någon man vill leva hela sitt liv med?

Du torkade tårarna jag grät, du sa att det skulle bli bra. Du lovade mig ett liv utan smärtor med de orden. Du lovade att alltid stanna kvar, kanske var det jag som gick. Eller så gick vi båda men åt olika håll. Jag vet inte. Jag har gått igenom massor med dig, du förstod mig så som ingen annan förstod. Om jag hade problem så fanns du där. Jag ska tacka gud för att du kom in i mitt liv, men jag trodde det skulle funka till slutet jag trodde det skulle orka bära hela livet ut. Jag ville, jag hoppades och jag bad. Men nu känns det som om de sista orden är sagda, jag vill inte. Jag vill verkligen inte. När jag såg på dig såg jag mig själv, utan mina brister. Du var inte som en syster för mig, du var någonting mycket mycket mera. Jag kan inte förklara, det finns inga ord som beskriver det. Men jag kan säga att jag älskar dig djupt. "and you are the only one". Att du valde dem framför mig var att ta i, det vet jag. Men innerstinne visste du att jag skulle ta det så, det kan du inte förneka. För du känner mig, bättre än någon annan. Jag är ledsen att det blev så här, så grymt förbannat ledsen men jag kan inte gråta, mina tårar är slut. och jag kan inte säga förlåt, för jag står för det jag har sagt till dig. Jag står för allt förutom att du aldrig mer ska prata med mig. För det de skulle varit att gå på en fet jävla matta med spikar. Jag vet hur man lagar ett trasigt hjärta och jag vet hur man kommer över sin bästa vän. Men det jag inte vet hur man ska komma över en person som stog mig närmare än min egna pappa, en person som visste precis hur det var med mig. En person som läste mitt kroppspråk bättre än någon annan. En riktig vän, en själsfrände, en syster och en del av en själv. Tror du att efter allt som kom omkring gör oss starkare, eller bara helt hopplösa?