How much i try too keep the tears away,.

Nu har du fått, ur mig tårarna, den låten den du valde. Fick mitt hjärta att totalt sluta fungera. Jag slutade andas, du fick mig att tappa andan. Jag såg verkligen dig och mig.

Ibland blir allt fel, den här gången blev det inte bara fel. Utan en helt fruktansvärt misstag. Ett misstag som vi kommer få leva med, resten av våra liv. Vi var verkligen sånna som alla trodde skulle stå med varandra tills slutet.

Det var nog det vi trodde, vi tog det för givet. Vi lekte med livet, vi sårade varandra. Det är sånt som händer, men inte med oss. Det skulle inte hända så med oss..

Jag trodde problemen skulle försvinna, och att våran smärta skulle vara borta för en vecka sen. Men det är sant, visst jag är jag fortfarande ledsen för det du gjorde.

Jag är en sån om jag släpper det för tidigt innan jag kommit över det, så nästa gång det händer något kommer jag dra upp det. Jag vet det är patetiskt, men sån är jag. Och ingen kan ändra på mig, och mina känslor.

Du är den jag vill ska öppna mina betyg i slutet av nian, du är den jag vill ha vid min sida när jag tar studenten, och om jag verkligen ska vara ärlig vill jag att du ska vara med mig när jag gifter mig. Ja, hela livet ut.

Jag kan inte säga vad som kommer hända, och ingen av oss kan lova att det kommer bli som förut. Du var den ända som förstod, du var den ända som orkade dag in och dag ut.

Ja, vi var varandras olikheter, men så sjukt jävla lika. Visst jag har en sida, som jag sätter dit i svåra situationer. De flesta skulle nog säga känslokall, men jag vet inte riktigt om jag är det.

För jag sätter den sidan upp, när jag är rädd. Rädd för att bryta ihop. Det är inte lätt, men jag är en sån, som är så extremt rädd för att visa mina känslor för andra.

Den gick rakt in i hjärtat, jag vet inte hur många gånger jag har lyssnat på den. Men den får mig tårögd varje gång.

Jag älskar dig Beatrice Sterbäck, jag lovade mig själv att inte gråta. Men det gör jag, mer än någonsin. Du är någonting som alltid finns inne i hjärtat, själen och hjärnan. Du är du, och jag älskar dig precis som du är.

i miss you love,.

Man märker verkligen att det är oktober, kallt som fan. Men nu var det inte om vilken månad det var och hur kallt eller hur mycket löv det har fallit på marken. Nu var det om mig och dig, om oss..

Hur kunde något som kändes så rätt, bli något så fel? Hur kunde vi låta tiden förstöra våran vänskap? Hur kan vi sitta hemma och tycka det är fel det som hände, varför kan vi inte bara.. bara vara vi?

Det är inte vi, vi sitter inte och bara väntar. Men ändå då sitter vi, väntar på något som inte kommer komma. Vi sitter och väntar på ett frågetecken. För ingen av oss vet, vet vars vinden tar oss här näst.

Men jag kan säga vinden blåste helt åt fel håll. Du är en sjukt bra människa, och jag ångrar inte en sekund att vi blev så nära vänner som vi blev. Eller i så fall skulle det vara för att det kommer ta år att glömma dig.

Om jag måste det vill säga, men ingen kan lova att det kommer bli som förr. Ingen kan säga att våran vänskap kommer le så mycket som den gjorde. Och jag kan inte lova att jag kommer börja lita på dig igen, för du spottade mig i ansiktet.

Det gjorde du den dagen. Men jag saknar din kärlek, din vänskap. Dina tröstande ord, dina smarta meningar. Och mest av allt saknar jag dig. Nu när det är höst och kallt, ja då vill man ha dig vid sin sida.

Jag har slut på fina ord nu. Jag har slut på tårar, för det vet du. De har jag gråtit bort förlänge sen. Jag har slut på allting, är tom. Det finns inget kvar. Jag har fått bort ångesten från mitt förflutna..

Men nu får jag ångest för min framtid. Ångest för att leva utan dig, ångest och hat. Hat för att känna mig som ett totalt freak. Jag har fått något nytt att skriva om, men det är inte bättre.

Hellre hade jag skrivit om han, tills jag fått ut varenda liten tanke, hopp & saknaden. Men så ist kan jag bara skriva om dig, du som var.. är min bästa vän. Min andra halva, mitt andra jag. Och jag kan säga det känns inte ett dugg bättre.

Jag har levt mitt liv i total ensamhet. Jag har aldrig stannat på en och samma plats för länge, för rädd. För skör och sårbar. Jag har letat men aldrig hittat någons armar att kalla "hemma" för.

Tills den dagen jag träffade dig. Sen den dagen, har jag aldrig behövt vara ensam..

Men hur säger man nej till någon man vill leva hela sitt liv med?

Du torkade tårarna jag grät, du sa att det skulle bli bra. Du lovade mig ett liv utan smärtor med de orden. Du lovade att alltid stanna kvar, kanske var det jag som gick. Eller så gick vi båda men åt olika håll. Jag vet inte. Jag har gått igenom massor med dig, du förstod mig så som ingen annan förstod. Om jag hade problem så fanns du där. Jag ska tacka gud för att du kom in i mitt liv, men jag trodde det skulle funka till slutet jag trodde det skulle orka bära hela livet ut. Jag ville, jag hoppades och jag bad. Men nu känns det som om de sista orden är sagda, jag vill inte. Jag vill verkligen inte. När jag såg på dig såg jag mig själv, utan mina brister. Du var inte som en syster för mig, du var någonting mycket mycket mera. Jag kan inte förklara, det finns inga ord som beskriver det. Men jag kan säga att jag älskar dig djupt. "and you are the only one". Att du valde dem framför mig var att ta i, det vet jag. Men innerstinne visste du att jag skulle ta det så, det kan du inte förneka. För du känner mig, bättre än någon annan. Jag är ledsen att det blev så här, så grymt förbannat ledsen men jag kan inte gråta, mina tårar är slut. och jag kan inte säga förlåt, för jag står för det jag har sagt till dig. Jag står för allt förutom att du aldrig mer ska prata med mig. För det de skulle varit att gå på en fet jävla matta med spikar. Jag vet hur man lagar ett trasigt hjärta och jag vet hur man kommer över sin bästa vän. Men det jag inte vet hur man ska komma över en person som stog mig närmare än min egna pappa, en person som visste precis hur det var med mig. En person som läste mitt kroppspråk bättre än någon annan. En riktig vän, en själsfrände, en syster och en del av en själv. Tror du att efter allt som kom omkring gör oss starkare, eller bara helt hopplösa?

i held you hand, and you still have all of me.

Hur mycket till behövs det, hur många andetag måste jag ta för att få ut all min ångest, svek, hat & förrvirelse. Jag hatar att gå runt med ett stort frågetecken i pannan, för att inte veta hur länge det tar att glömma dig är en stor börda. Och det som irriterar mig mest är att du inte verkar bry dig alls. Not even a little bit, Not att all. Jag vill få dig att förstå, förstå att hur du sågat sönder, brytit ner mig. "These wounds won't seem to heal, This pain is just too real, There's just too much that time cannot erase" Jag vågar inte öppna mig för någon annan, jag klarar inte av det. För om jag släpper taget om dig helt så kanske jag aldrig mer får tillbaka dig, nog för att jag vet att det aldrig skulle hända. Men jag kan tyvärr inte sluta hoppas, tro och be.. För en del av mig brinner fortfarande för dig, det kommer det fan alltid göra...

kamp och ombärande, inget jävla vin..

Jag ser en bit av dig innom mig, en del som jag aldrig kommer få bort. En del som kommer följa med mig resten av mitt liv. Du tog mig med ett snäpp, jag fattar inte.
jag har alltid varit den osårbara. jag fattar inte hur jag kan ha varit så platt, så jävla genomskinlig.. Du är den brutalaste männsikan jag någonsin träffat, den mest känslokalla. Åså kommer han in i mitt liv, den första som faktikst bryr sig om mig som bara vill mig väl. Men då är det jag som sårar, då är jag den brutala och mest känslokalla människa. Jag spyr på mig själv, jag skulle vilja ta nästa tåg till månen. Jag vill komma bort från mig själv, jag vill rymma från den del du lämmnade kvar, den mörka skit jävla delen. Jag har ingenaning om vad jag ska göra med mig själv, jag hatar den personen du fick mig till att bli. Jag spottar på den dagen jag släppte in dig i mitt liv, den dagen som du fick mig att älska dig.. Vårt förhållande var infekterat. Skadat. Trasigt och äcklig. Men jag kommer på mig själv att längta tillbaka. Varenda jävla sekund. jag har inte mått bra på så jävla länge, jag har inte känt blodet rusat genom kroppen en ändå gång sen Trisse for, när han for for den sista jävla biten. Då föll jag på marken, och så hjälpte du mig att komma upp. Men sen lämmnade du mig, då låg jag på marken en gång till. Men den här gången har jag inte kommit upp. Jag skulle vilja skrika ur mig all den ilska jag har, bara ställa mig och skrika. Jag vill kunna bli älskad, jag skulle kunna älska en person igen. Jag skulle vilja känna blodet rusa igenom kroppen. Jag skulle vilja krama min pappa, jag skulle vilja säga åt han hur mycket jag saknar honom.. Hur mycket jag vill att han ska bli min pappa igen, att han ska låta mig älska honom. Jag skulle vilja göra allt ont jag gjort ogjort, jag skulle vilja spola tillbaka tiden tills när jag var lycklig, när jag var liten. När jag bodde hemma. Ja jag bor inte hemma, inte hära. Det går inte det här är inte hemma, det kommer aldrig bli hemma för hemma det är långt borta. Jag vill kunna gå vidare, utan trisse, utan pappa, utan "hemma". Och framför allt utan han. Jag vill gå vidare med bea, med mamma, med våran sketna lilla lägenhet, och med någon annan..

it's too bad, but that's you

I'm sorry for the times that I made you scream
for the times that I killed your dreams
for the times that I made your whole world rumble
for the times that I made you cry
for the times that I told you lies
for the times that I watched and let you stumble
jag har svårt att släppa taget. Du är en stor del av mig, jag älskar dig pappa. Det kommer jag alltid göra, du är min pappa, det kommer du alltid vara hur mycket man än vrider och vänder på det. Jag kommer alltid minnas dagarna som allt var perfekt, dagarna när jag såg upp på dig, när jag ville vara precis som dig. Jag skulle vilja skriva att jag vill att allt skulle bli som vanligt igen, men jag kan inte. För jag vill inte det, du har förstört så mycket, du har förstört mig.. Jag saknar dig varje dag, men det är bäst som det är. Du är en person, en själ, en alkoholist, en man, en pappa,..

Take me as i am, cuz it matters to me

I don't want another heartbreak,
I don't need another turn to cry.
No, I don't want to learn the hard way
Baby,'Hello.' Oh no, 'Goodbye.'
But you got me like a rocket shootin' straight across the sky.

It's the way you love me,
It's a feelin' like this.
It's centrifugal motion,
it's that perpetual bliss.
It's that pivotal moment.
It's 'Ah, impossible.'
This kiss, this kiss.
Unstoppable.
This kiss, this kiss.

Cinderella said to Snow White
'How does love get so off course?
Oh, all I wanted was a white knight with a good heart,
soft touch, fast horse.'
Ride me off into the sunset, baby I'm forever yours.

It's the way you love me,
it's a feelin' like this.
It's centrifugal motion,
It's perpetual bliss
It's that pivotal moment.
It's 'Ah, unthinkable.'
This kiss, this kiss.
Unsinkable.
This kiss, this kiss.

You can kiss me in the moonlight on a rooftop under the sky.
Oh, you can kiss me with the windows open while the rain comes pouring inside.
Oh, kiss me in sweet slow motion,
let's let everything slide.
You've got me floating, you've got me flying.