Alla har den där personen som man kallar första kärleken, alla har den där personen som var där ena sekunden och borta nästan. Alla vet vi hur man känner när hjärtat brister. Alla har vi velat försvinna men ändå stannat kvar. Alla har vi sårat och blivit sårad, men ändå går vi runt här och låtssas som om det inte kommer hända igen, att nästa gång kommer allting bli mycket bättre. Men tänkt om det inte blir det? Tänk om det blir värre än förra gången. Tänk om han lämmnar dig för den där flickan som såg ut som en man bara plockat från en modetidning? Jag har aldrig hatat en person mer än vad jag hatade hon, hon kommer alltid vara den som förstörde så jävla mycket. Hon kommer vara den lilla onda djävulen som sitter bakom ögonvrån och hånar åt mig. Jag hatar det, jag hatar det så sjukt mycket.
Men i bland är det bästa om man blundar lite hårdare och låtssas om allting bara kommer bli bra. Även om man vet att det inte stämmer, men jag vet att det hon förstörde var något som jag alltid kommer älska. Det var den där första kärleken som man alltid har i bakfickan, och jag kommer aldrig komma över honom inte på riktigt inte i verkliga livet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar