Jag har fan blivit, en tuna tattare. Seriöst, jag är aldrig hemma nå mera. Jag har aldrig haft så bra kompisar som jag har på tuna, det är sjukt.
Och, jag och bea gör fram steg. Grymt underbart känns det :) Saknar henne, mycket. Men allt jag kan hoppas nu är att vi i alla fall kan börja vara med varandra utan att det känns konstigt.
Sen får man ta dagen som den kommer (:
Men ändå, allt i det roliga och med alla grymma personer. Har jag en svacka, huvva ligen. Hur kunde jag ens låta han gräva så djupt? Han visste inte ens om det. Han trodde allt var lek.
Jag har inte, kännt den känslan sen han den andra kom förra sommaren. Jag har aldrig fått sånna fjärilar i magen av någon annan till du ställde dig upp.
Men ändå, skrattar jag bort det. Jag måste skratta bort allting, det är sån jag är. Eller ja jag är ju också männsklig jag gråter också.
Då måste jag, bara ta och tacka Toni. Han ställer alltid upp man kan aldrig hitta en snällare kille till kompis. Tack Toni <3
Men nu, måste jag plugga till provet i engelskan på torsdan. Får inte sitta hära hela kvällen X)
Elin och Myggan är bäst ;)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar