systrami,.

Nå står jag här, vickar fram och tillbaka på kanten. Jag vet inte riktigt vad jag vill och hur jag känner. För jag har just insett att hur det än kommer bli, kommer det aldrig bli desamma. Det kommer aldrig vara vi, som det var förut.

Det gör ont, i hjärtat av att veta. Men det känns som en lättnad av att faktiskt insett det, du har valt din väg. Och jag har tagit min. Och tyvärr går de inte åt samma håll.

Nu vill jag ägna, det här blogg inlägget till att tacka dig. Tacka dig för det stöd du varit, tacka dig för ditt underbara varma hjärta. Jag vill också tacka dig för att du har funnits där för mig så som ingen har gjort.

Du, torkade mina tårar när jag grät floder. Du stöttade mig genom det svåra, du sa alltid de rätta sakerna. Jag vill tacka dig för att jag vet att du gjorde alla saker för mig för att du ville det.

Jag hoppas att jag har ställt upp till tusen så som du har gjort. Jag hoppas jag inte har gjort dig besviken på några sätt och vis. Men jag orkar inte bära det här just nu.

Jag är en svag människa, jag klarar inte av flera hjärte sorger på samma gång. Och den här gången har jag 3.. Jag ber om ursäkt för att jag släpper taget här.

Jag ber om ursäkt för att jag inte tror på oss längre. Men all mitt hopp har försvunnit.

Jag vill bara säga att jag aldrig kommer glömma dig, och att du är den person jag alltid kommer minnas som en riktig fucking vän. Du är den jag kommer älska till slutet. Du är den personen jag kommer tänka på innan jag sommnar.

Jag älskar dig, men jag föll över kanten..