Utanför, utanför är jag ljus. Jag är rosa, men innuti är jag svart. Jag vet inte varför men det är så det är. Jag hatar det, jag vill faktiskt vara en människa som kan älska.
Men istället för att älska, vet jag aldrig själv hur jag känner. Tills den stunden där jag måste välja mellan att kvävas och andas. Det är sån person jag har blivit.
Jag är rädd, rädd för att hjärtat en dag ska sluta slå. Att jag kanske inte kommer få se morgondagen. Ja, jag är rädd för döden. Sjukt rädd för den. Det är hemskt.
Jag måste lära mig att förstå, att antingen är man ensam eller så har man alltid någon som finns där, eller så har man helt plötsligt bara slutat andas. .
Jag måste lära mig, lära mig att sluta vara orolig. Jag måste lära mig att njuta av varenda andetag, att kunna se framemot nästa morgondag och veta att jag lever då..
Jag måste lära mig att leva..
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar