Ny månad, nya andetag. Jag vet inte riktigt vad jag ska skriva, det är varken bra eller dåligt. Och nu har jag snart bort på mjölkudden i ett år. Men ändå känner jag mig inte hemma, inte för en sekund.
Jag kallar skäret, fortfarande för "hem". Och det känns som om det inte går att få mig att förstå att nu är det här mitt hem. Det verkar inte gå in i huvudet, det funkar inte. Jag bor i skäret, det har jag alltid gjort..
Min pappa, kommer ju alltid vara min pappa. Men ändå saknar jag han inte. Jag saknar Janne mera, och han bodde bara hos oss ett halvår. Ändå är det han som är min pappa..
Trisse, är fortfarande min katt, mitt liv. Men ändå bor han i mörön. Jag är rädd, rädd för att vakna upp en dag och inse att hela mitt liv är borta att allt och alla jag älskar försvinner.
Beatrice, är också en person som jag älskade, som också försvann. Det kommer jag aldrig komma över, inte för ett ögonblick kommer jag inse att Beatrice bara kommer vara en person i mina ögon. För Bea kommer alltid klassas som en ängel i mina ögon.
Det svåraste nu, är nog att kunna gå vidare, jag har svårt att gå vidare. Vidare för att kunna leva utan människor man älskade men som försvann. Jag måste släppa taget om hela mitt liv.
Men jag ska försöka, försöka. Fösöka räkna mina andetag. Leva utan dem jag älskar, och fortsätta leva.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar