Jag vet inte vad jag ska säga, jag har svårt att prata om det med dig. För jag skämms, så förlåt om jag blev tyst. Förlåt om jag bara sa förlåt och jag älskar dig. Jag får ut det bättre när jag skriver än när jag pratar.
Jag vet inte riktigt hur jag kände mig, just den sekunden stannade tiden. Den stod still, hjärtat slutade slå. Och hela världen blev ljus. Det gör mig lite rädd, rädd för att det ska hända samma sak igen, men jag tänker inte låta det hjälpa. Du gav inte upp, det är allt jag behöver höra för att orka genom dagen.
Allt jag behöver för att le, allt jag behöver för att inte lägga mig ner och sluta andas. Jag kommer aldrig glömma den sekunden, jag kommer aldrig glömma precis när jag fick tillbaka den delen som saknades. Du är den som får mig att må så där toppen bra.
Och är jag ensam på en söndag blir jag dum, och mörkrädd mitt på dan.
Måste bort från tysta rum, och är Du hyfsat likadan kan vi gå vilse genom stan...
Kan vi gå vilse genom storstan.. kan vi gå vilse genom stan...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar