Den är urfunktion.

Jag skulle ge dig mitt ord, om jag visste att det skulle hjälpa oss. Jag skulle säga dig att jag fortfarande älskade dig, om jag verkligen gjorde det. Men nu är det så att jag ser inget hos dig längre, du förstörde våran relation. Föralltid.

Jag hoppas du förstår, att jag inte klarar av dig. Jag är snart 15 och kanske tills jag var 9 var du min förebild. Men pappa förstå, du är bara en i mängden nu. Du är den jag kanske träffar en gång i månaden.

10 minuter, i månaden träffar jag dig. På den tiden hinner du kväva mig, varje gång jag vet att jag måste träffa dig. Bygger jag upp förtroendet en liten bit hoppas att den här gången ska vara annorlunda.

Så kommer du och river det, du bryr dig inte längre. Du har kvävt alla i din omgiving, och ingen vill vara i din närhet. Känns det bra? Att du har ett barn av fem på heltid? De andra tre har du varannan vecka så du ska klarar dig. Så du har pengar som du sen kan dricka upp för.

Hur känns det att du förstör mig, med varje ord du säger? Hur kommer det sig att du inte kan fråga hur jag mår? Säga att du älskar mig, eller pappa du kanske har förträngt mig. Du kanske har glömt bort hon som skulle stått på din sida om du inte valde bort henne.

Pappa säg mig, har du nått att leva för? Eller tar alkoholen dig iväg, och du får ruset du vill ha? Jag hoppas, att varje klunk tar, tar du för dig själv. Och jag hoppas du inte tänker på någon annan än dig själv. För om du gör det, då är du längst ner på botten. Nog för att du inte kan ta dig så längre ner.

Du strör salt i mina sår, mina öppna sår. Jag hoppas du är nöjd, nöjd hur det slutade, hur du slutade. Jag tror faktiskt inte du ångrar dig. Inte ett dugg. Jag saknar dig inte längre, det har jag slutat gjort. Jag har stängt av den delen som brukade vara din. Den är urfunktion.

Den kommer alltid vara ur funktion, den kommer alltid vara avstängd. Hur mycket jag än skulle vilja så kan jag inte kalla dig för pappa längre. Aldrig mera..