oja, jag vet att jag har för höga förväntningar. Jag vet att jag faktiskt kan leva i en fantasi värld, allt för mycket. Men det gör mig inget, för jag tycker om det. Jag trivs så.
Men jag har så mycket, eller många saker som jag går och tar förgivet. Det är det jobbiga med mig, jag är allt för lik min pappa, jag saknar kon när båset är tomt.
Så som vårat gammla hus, inte fan tyckte jag att det var nå stort tills vi hamnade i en femma på mjölkudden. Det huset är ett slott gemfört med det här.
Jag vet inte, men det känns som om jag tog Trisse förgivet. Jag vet inte, jag vill inte tro det. För han betydde världen för mig, eller han betyder fortfarande. Jag älskar han.
Förlåt, förlåt Bea om jag tog dig förgivet. Förlåt för att jag tog våran vännskap förgivet och tack. Tack för att du inte lämmnade mig, även vad jag gjorde.
Tack, tack för alla gånger du lät mig gråta ut på din axel, tack för de kvällar jag fick sova hos dig när jag inte kunde sova. Tack för att du stöttade mig tills slutet.
Förlåt igen, förlåt för att jag sa att jag släppte taget, jag vet inte om jag gjorde det men i så fall ska du veta att jag aldrig slutade älska. Det gör jag aldrig.
Men om jag hade släppt taget, tror jag inte jag hade stått här i dag, och bönat och bett. Så jag tror inte jag släppte taget jag vilade det bara..
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar