jag vill att du fångar mig när jag rammlar

Jag saknar dig, hur kan det komma sig? Du är ju brevid mig hela tiden, men ändå känns det som om jag inte vet vad jag ska göra. Jag vill vara arg på dig, jag vill skrika och gorma. Tills allt är över. Men jag kan inte, för jag vill inte skrika på dig, jag kan inte titta dig i ögonen.

Men ändå är jag arg, förbannad. Och faktiskt vet jag inte varför, varför jag är sur. Men jag kan inte skrika och gorma för du. Du är riktig, och mina känslor är riktiga för dig. Du, du betyder sjukt mycket för mig. Du vill mig inget annat än väl.

Jag vill inte förstöra det här, jag vill inte mista dig. För du har byggt upp något någon annan hade krossat, och det. Det trodde jag var psykiskt omöjligt. Jag har alltid sagt att ingen kan bygga upp mitt krossade hjärta om det inte var den personen som krossade det.

Men du gjorde det, jag har rätt svårt att tro det. Men du kom och lagade det. Det är helt, helt och hållet. Så nu har jag svårt och välja, ta risken eller låta det bara vara. För om du släpper taget nu, då faller jag. Och jag vill inte falla. Jag vill känna mig älskad på riktigt.

Jag vill känna mig älskad, och endast av dig. Jag tror inte du förstår, för jag vill lägga över hela min tyngd på dig, jag vill att du fångar mig när jag rammlar. Lovar du att stanna kvar tills slutet? Lovar du att du inte lämmnar mig?

Lovar du, att du inte kommer lämmna mig i mitt tomrum, ensam och övergiven? För det de skulle vara en hemsk hemsk sak. Det skulle jag inte klara av. För jag älskar dig, det gör jag över hela mitt hjärta. Och jag skulle inte välja bort dig för något i hela världen.

Men jag måste lära mig lita på dig, lita på kärleken. På dig, på mig på oss. Vill du ge mig tiden att lära mig. Klarar du av att jag måste ha min tid, mina saker. Jag hoppas du orkar, att du kommer stanna kvar..