Hur det än kommer bli, hur många tårar som en kommer. Kommer jag alltid älska dig, jag vet att jag sa att jag inte skulle skriva att jag saknar dig. Men det är svårt, för jag vet inte annars hur jag ska få ut det.
Men jag ska försöka, sluta skriva om dig. För det gör saken inte bättre, kanske sämre för då kommer vi bara stå och fortsätta trampa. Skriva samma meningar som vi sagt så många gånger förut. För vi båda vet att vi kommer sakna det vi haft.
Men du kanske har rätt, hur mycket vi önskar kan vi inte skruva tillbaka klockan. Hur mycket vi ångrar att de orden vi sa verkligen kom ut. Kommer det aldrig bli som då. Jag ska försöka, men jag kan inte lova att det går.
Men nu om jag slutar skriva om dig, får du inte tro att jag släpper taget. Jag försöker bara bygga upp mig själv. Men det kommer alltid saknas en liten bit. Jag tror inte att det kommer gå, men varje människa får ta sin tid.
Jag älskar dig, jag vet inte vad annars jag kan skriva. För om jag skulle skriva allt jag kände nu, skulle datan lagga fast. Så jag ska försöka hålla det kort men inte för kort. Precis så där lagomt, så du orkar sitta och läsa.
Jag hoppas att jag inte gjorde dig så illa, för jag ångrar det. Jag vet inte hur jag ska säga förlåt, men jag hoppas du vet att jag är grymt jävla ledsen och sårad för det jag gjorde. Jag fattar det inte själv.
Det är som om jag blundade hela tiden, en ond mardröm som levde med mig i 6-veckor. Och sen vakna jag upp. Men det är ingen dröm, du är verklig dina känslor är riktiga. Jag krossade dem. Totalt.
Förlåt mig åter igen, och tack. Tack för att du fick mig att inse att allting har en mening. Du var min mening, eller nej. Du är min mening. Så länge du andas kommer jag andas. För Bea, du kommer alltid andas mina andetag åt mig..
Men jag ska försöka, sluta skriva om dig. För det gör saken inte bättre, kanske sämre för då kommer vi bara stå och fortsätta trampa. Skriva samma meningar som vi sagt så många gånger förut. För vi båda vet att vi kommer sakna det vi haft.
Men du kanske har rätt, hur mycket vi önskar kan vi inte skruva tillbaka klockan. Hur mycket vi ångrar att de orden vi sa verkligen kom ut. Kommer det aldrig bli som då. Jag ska försöka, men jag kan inte lova att det går.
Men nu om jag slutar skriva om dig, får du inte tro att jag släpper taget. Jag försöker bara bygga upp mig själv. Men det kommer alltid saknas en liten bit. Jag tror inte att det kommer gå, men varje människa får ta sin tid.
Jag älskar dig, jag vet inte vad annars jag kan skriva. För om jag skulle skriva allt jag kände nu, skulle datan lagga fast. Så jag ska försöka hålla det kort men inte för kort. Precis så där lagomt, så du orkar sitta och läsa.
Jag hoppas att jag inte gjorde dig så illa, för jag ångrar det. Jag vet inte hur jag ska säga förlåt, men jag hoppas du vet att jag är grymt jävla ledsen och sårad för det jag gjorde. Jag fattar det inte själv.
Det är som om jag blundade hela tiden, en ond mardröm som levde med mig i 6-veckor. Och sen vakna jag upp. Men det är ingen dröm, du är verklig dina känslor är riktiga. Jag krossade dem. Totalt.
Förlåt mig åter igen, och tack. Tack för att du fick mig att inse att allting har en mening. Du var min mening, eller nej. Du är min mening. Så länge du andas kommer jag andas. För Bea, du kommer alltid andas mina andetag åt mig..
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar